
Jag är nervös inför mammas nästa besök och behandling i morgon. jag hoppas verkligen det här kommer att ta bort denna hemska sjukdom... Tankarna flyger runt i huvudet på mig och ångest och paniken kommer tillbaka, jag försöker stänga av det men det är inte så lätt när man tappar kontrollen på andningen om och om igen. Jag har lovat att följa med henne vilket jag vill men ändå är det jobbigt, tanken somkommer upp hela tiden är: ska hon få forsätta så hät och är det bara en förlängning av hennes liv??, Man har också börjat uppskatta små saker, att få va med mamma varje dag bland annat.
Att leva vidare utan dig mamma finns inte... Jag vill inte gråta framför dig och jag vill inte gråta överhuvudtaget.,just nu är det som en sten som bara har fastnat i mig. Allt tänkande gör mig galen.
Jag känner mig också ledsen över min saknad av chira, även om du inte tkr hon är min längre kommer jag alltid älska henne, om jag kunde skulle jag vilja ta hem henne. Om jag inte får träffa dig tjejen så ska du alltid veta att jag kommer alltid tänka på dig vilket jag gör varje dag, Det viktigaste för mig är att vara nära dom jag älskar..
All min saknad av allt, av flytet i livet känns som att det börjar försvinna. Men vi får väll se ner ångesten går över, brukar ju gå upp och ner hela tiden.
ska försöka sova nu men får väll se om man lyckas...